Att bo tillsammans med fem främlingar kan verka som allt annat än vardag, trots det har vi sex lyckats få just vardag. En vardag som på ett eller annat sätt innebär rutiner, tider att ”passa”, städschema att följa, samt matinhandling. Att gå på gatan utanför vår lägenhet och mötas av quechuakvinnor i hatt och knälånga quechuakjola, att gå förbi fyra farmacier inom loppet av en minut, eller att känna doften av nypressad apelsinjuice från de portabla juicevagnarna, ger en insikt i att man inte längre bor i Sverige. Det är fascinerande hur snabbt man anpassar sig. Trots vår hårfärg, kroppslängd och språk börjar vi ändå känna oss som en del av samhället. Att betala 2,50kr för att med buss ta sig in till stan (40min), eller betala 1kr för en 200ml cola på glasflaska, känns inte längre konstigt. Det farliga är bara när all misär och fattigdom inte längre känns främmande, utan snarare något som man bara accepterar.

I lördags tog vi oss en långpromenad genom Sacaba (förorten vi bor i). En förort som på många sätt känns som en trevlig förort, tills man (som vi gjorde i lördags) kommer till de fattigare delarna där husväggen inte längre består av en enhetlig vägg utan av plåtbitar, grenar och trasiga tegelstenar. Det är bortom alla restaurangbesök, pool-häng och trevliga möten i kyrkan som man ser all misär. En elvaårig pojke som försörjer hela sin familjen då mamman är sjuk. En familj med fem barn som bor i ett litet skjul med endast två sängar och ett skrivbord. Beatrices webbundervisningen om att Jesus fick medlidande och förbarmade sig över de utsatta, är en bön vi har. Att se misären och få medlidande för människorna, för att sedan låta förkrosselsen leda till handling!

(www.testamission.se 2014-10-14) 

Lillis blev den första att besöka en klinik här i Bolivia. En allergisk reaktion som följd på några timmars solande.